hade en awesome kväll igår. valde att inte gå ut här på campus utan tog mig till stan istället. med folk jag inte pratat med/träffat på hur länge som helst. bra val av mig! förövrigt så går tiden ungefär lika sakta som förut. går bara och väntar på att dagarna ska gå. men jag är stark nog att klara av det. som en vän sa till mig för några veckor sedan: du verkar vara väldigt trygg med ensamheten. var skönt att höra någon säga något man kanske inte riktigt vetat om själv till 100%. jag vet att det finns en chans att det kommer något bra utav detta, det får mig att orka. ju längre tid det tar, desto bättre är det. så jag låter livet rulla på, och för en gångs skull tror jag på ödet!

 

 

vad gör man när hela ens värld förändras? vad gör man när man hade en plan som verkade hur bra som helst, men som sen bara går i tusen bitar? hur lär man sig att leva med längtan? hur länge klarar man av att behålla hoppet på att det någon gång i framtiden ska fungera? klarar inte av denna förvirring. ena dagen lycklig, andra dagen nere på botten. hur tar man sig upp igen? hur lever man livet, utan han vid sin sida?

vad gör man när han, han som alltid förstått, inte längre har orken att förstå?

 

det var nyårsafton igår. jag saknade han. det var tänkt att vi skulle fira ihop. han & jag. men det blev inte så. det var jobbigt. kunde inte njuta av maten jag åt hemma hos camilla. hade en stor klump i halsen som inte ville försvinna. hade kunnat börja gråta vilken minut som helst. fan vad jag saknade han. det skulle ju vara vi, vi skulle fira in det nya året ihop. vi hade kysst varandra vid tolv-slaget. jag skulle få somna i hans famn. och vakna upp 2013, med han bredvid mig i sängen. det var så jag tänkte att det skulle bli. istället är han tjugo mil ifrån mig. jag får inte ge han den nyårs-kyss som jag längtat efter att få ge han så länge. jag får inte höra hans röst. jag får inte gå hem tillsammans med han och somna bredvid honom. och jag vaknar upp utan honom vid min sida. vill bara ringa honom och få honom att förstå. hur ont allting gör. att inte få vara en del av hans liv längre. att inte vara hans. men jag kan inte ringa honom. och det gör så jävla ont.

den 28 juni 2011 var den senaste gången jag skrev något här. jag skrev att jag skulle ha världens bästa sommar. det hade jag kanske. kanske inte. jag minns bara en sak från den sommaren. mitt antagningsbesked. jag sökte redan första gången 2009. men jag kom inte in då. inte heller när jag sökte 2010. men den sommaren, sommaren 2011, då kom jag in. i växjö. jag skulle äntligen få det jag längtat efter så länge; ett nytt liv. i en annan stad. jag var lycklig. äntligen. sommaren gick, jag fick min egna lägenhet. i augusti flyttade jag från oskarshamn. den 24:e började nollningen och skolan. jag var nervös. tänkte mest på hur glad jag var över att en av mina systrar bodde på campus i växjö också, och att jag, med hjälp från henne visste var saker och ting låg. det gjorde mig lite mindre nervös iallafall. well, well... nollningen pågick och jag trivdes som fisken i vattnet. det var en underbar tid. jag träffade en hel drös med underbara människor och skaffade mig nya vänner, men det var speciellt en som jag fastnade för. han. han som kom att rubba hela min värld. men det visste jag inte då. jag önskar att jag inte hade träffat honom vid den tidpunkten. att vi hade möts senare. jag önskar att jag inte varit så svag för honom. men det var jag. han var den finaste jag mött. ingen av oss kunde vara ifrån den andra. det var som skrivet i sten att det skulle vara vi. men det var inte läge för oss att starta en relation. inte i det läget. men jag visste att det någon gång skulle bli vi, vi var ju som gjorda för varandra. han var killen med stort K. min själsfrände. och jag hade rätt. efter åtta månader blev han och jag ett vi. återigen var jag lycklig. han var den finaste jag sett. och han var min. men allting har ett slut. i nio månader varade det. i nio månader var jag den lyckligaste på jorden. vem skulle inte vara? det var nio månader som bestod av bråk, tjafs och allt annat som hör till ett normalt förhållande. men mest bestod de nio månaderna av kärlek. skratt. värme. omtanke. aldrig någonsin har jag mött någon som visar så mycket kärlek. aldrig någonsin har jag mött någon med så fint leende. med så fina ögon. han förändrade min syn på saker. han var smart. han var lätt att prata med, om allt. han gjorde mig glad. han gjorde mig lugn. jag var trygg med honom. det gör ont när någon man håller så oerhört hårt om bara släpper taget. det gör ont att inte komma hem till någon. det gör ont att inte höra den rösten längre, som man tidigare hört dagligen. det gör ont att somna ensam om natten. minnena gör ont.